Bakgrund

Copyright DIN BROR 2017

All rights reserved

Tankar om att växa upp till man

Vi har båda vuxit upp med en föreställning om att en man ska vara en gentleman. Han ska hålla upp dörren för kvinnor och ta hand om svagare. Han ska vara respektfull och offra sig, speciellt när det gäller äldre, kvinnor och barn men även för andra. Han ska bita ihop och köra på och alltid säga att han klarar saker även när han inte gör det. Denna föreställning har vi burit med oss under vår uppväxt och vi var övertygade om att genom att bete oss på detta sätt skulle vi få den bekräftelse vi behövde från såväl vänner som partners.

 

Under tonåren kom emellertid nya influenser in. Som pojke stod vi hela tiden inför valet att vara snäll eller hård. Valet mellan att dominera eller köras över. Snällhet som tidigare bekräftades positivt blev till något som omgivningen kunde utnyttja och i mötet med potentiella partners blev det något som förde in en i “vänskapszonen”. Man blev inte sedd som den “tysta”. Där var man fast medan de som hade en dominerande framtoning och som tog för sig fick det dem ville. Det ledde till att nya livsregler skapades. Vi behövde bli tuffare och hårdare och bry oss mindre. Vi ville bli osårbara och härdade. Rädslan att inte få vara med och skammen av att göra fel gjorde att vi omformade vårt beteende. Vi började köra på säkra kort. Vissa saker pratade vi aldrig med någon om. Vissa känslor visade vi aldrig. Vi satte på oss en mask. Det var ett skydd, en anpassning och det formade våra beteenden. Vissa antisociala beteenden bekräftades positivt av vissa och negativt av andra. Men det spelade mindre roll. Oavsett hur dem bekräftades så blev vi sedda. Vi kände oss sedda, men det var våra beteendena som syntes och som formade bilden av vilka vi var. Vår egen och andras. I takt med att vi växte upp fick de antisociala beteendena mindre och mindre positiv och mer och mer negativ bekräftelse. Vi hade till exempelvis lärt oss hur vi skulle invalidera andra, något som bara blev ocharmigt i vuxna relationer. Beteenden som var roliga och som förde oss samman i tonåren blev irriterande i vuxnas ögon och skapade separation och konflikt i vuxna relationer. Återigen ställde bilden av hur vi skulle vara till det för oss.

 

Vi hade turen att ha vuxna och jämnåriga omkring oss som såg bakom vårt beteende och som speglade våra positiva sidor. Som gjorde det möjligt för oss att hitta en balans mellan gentlemannen som ställde upp och offrade sig för andra och alphahanen som gick sin egen väg och som inte lät sig köras över. En omgivning som fanns där och trodde på oss och lät oss vara som vi var och testa oss fram till dem vi är idag. Vi lärde oss att det fanns orsaker bakom våra dysfunktionella beteenden. Vi fick kunskap om hur våra känslor, tankar och beteenden hängde ihop. Vi lärde oss att stå ut med oss själva, vilket inte alltid är lätt och vi ändrade vår inställning till oss själva. Vi såg hur våra beteenden och vanor formades av att vi höll fast vid det som vi såg som behagligt medan vi blev beroende av att bli av med det som vi såg som obehagligt. Vi fick också möjlighet att utveckla och träna på de relationsfärdigheter som krävs för att våga knyta an till, lita på och komma nära andra människor. Framförallt har vi fått möjligheten att sätta ihop allt vi lärt oss till föräldrafärdigheter som gjort att vi kan vara närvarande med våra barn och på ett nyfiket och lekfullt sätt utforska omgivningen med dem. Vår erfarenhet gör att vi idag kan vägleda dem i denna skrämmande och spännande värld.

 

Vår dröm är att nu ge alla pojkar det vi har fått. Vi drömmar om att de får möjlighet att utveckla de färdigheter de behöver för att våga vara nära sig själva och fungera tillsammans med andra.

 

Då förebygger vi pojkars våld mot sig själva, andra och samhället och gör det möjligt för ansvarsfulla, empatiska och stabila män att ta form. Något vår samhälle, land och värld akut behöver.

 

Driton Rama och Tyko Granberger

 

Historien om DIN BROR

Vi brinner för samtalsgrupper. För att avsätta tid att i grupp prata om ett tema och öppna upp, dela med oss och lära oss nya verktyg och färdigheter. Vi människor har suttit framför elden och samtalat så länge som vi kunnat prata. Det har varit det sätt vi fört vidare våra tankar och kunskap. Det är det mest naturliga sättet att umgås på.

 

Men i vårt individualistiska samhälle har det blivit mer ovanligt. Det gäller inte minst ungdomar. Ungdomar sitter sällan eller aldrig och delar med sig av sina tankar, känslor och idéer, speciellt inte tillsammans med en vuxen. Men samtal som får sin tid och som håller fokus är ett unikt sätt att lära sig på. Delande och reflekterande är ett unikt sätt att lära känna sig själv och varandra på. Närheten till en vuxen ger den vägledning som är helt nödvändig för att komma vidare och vidga ens vyer.

 

Det här har vi känt sedan vi startade 2004 och under åren mer och mer satt ord på. I början drev vi samtalsgrupper för att det kändes rätt och vi lärde oss om oss själva och såg att ungdomarna som deltog gjorde likadant. Samtalsgruppen blev en oas i en värld byggd på masker och spel. En plats att lätta på sin mask när man var redo och visa sitt sanna jag.

 

I början fanns det både tjej- och killsamtalsgrupper. Vad som blev mer och mer tydligt var dock att de metoder som tagits fram för att nå ut till, stödja och främja utvecklingen av tjejer inte kunde användas utan vidare i killgrupper. Vi upplevde att de inte "talade" till killarna eftersom de var skrivna från ett "tjejperspektiv". De utgick från tjejers utmaningar och tjejers behov. Det gjorde att vi började söka efter metoder som utgick från killarnas perspektiv. Till vår förvåning saknades de helt. Denna upptäckt var början till en flerårig kartläggning av pojkars situation och behov för att hitta och formulera det vi saknade.

 

Kartläggningen visade bland annat något vi själva känt och upplevt under hela vår uppväxt och det är att pojkar och flickor möter olika förväntningar. För pojkar leder värderingar och normer om hur en man ska tänka, känna och bete sig till att pojkar socialieras av ett överskott av värderingar som trycker på att de ska vara starka, självständiga, stabila samt presterade och ett underskott av värderingar som trycker på omvårdnad, inkännande och relationsskapande. Män tenderar att luta sig mot autonmi, rättvisa och rättigheter medan kvinnor tenderar att luta sig mot relationer, omvårdnad och ansvar. Detta överskott och underskott kommer från outtalade regler för manlighet.

 

Det blev allt tydligare för oss att bakom en problemfylld fasad fanns det alltid en pojke som försökte leva upp till och förhålla sig till dessa regler på ett eller annat sätt. Det gjorde att vi förstod och kunde sätta ord på en utmaning som alla pojkar delade. Genom att utgå från denna gemensamma situation tog vi ett "pojkperspektiv". Vi upplevde tydligt effekterna av samtal och möten som utgick från pojkperspektivet i grupperna vi hade. Killar som var "ohanterliga", "stökiga" och "hopplösa" blommade ut i samtalsgruppen och hittade tillbaka till det de saknat. Andra gick från tysta "tapetblommor" till solrosor som lös när vi kom och satte nytt värde på sina tankar och ord. Samtidigt visste vi att det inte räckte. Vi behövde bevisa effekterna av samtalsgrupperna och sätta ord på det sätt vi använda för att nå fram och få resultat för att sprida vidare det vi upplevde och såg utanför de grupper vi träffade. Det blev en intensiv, lång och fantastisk resa.

 

Med hjälp av såväl Kristianstad kommun som Childhood foundation, Länsstyrelsen, JP Morgan Chase foundation, Inkludera invest och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor (MUCF) satte vi igång på var sitt håll. Tyko i Stockholm och Driton i Kristianstad. Snart anslöt sig Genc Uka till vårt team i Kristianstad och Florence Reshdouni till teamet i Stockholm. DIN BROR grupperna som de nu kallades drevs nu både i Kristianstads kommuns regi och tillsammans med Fryshuset i Stockholm.

 

Ett tydligt sätt att arbete började ta sin form och våra tankar sammanfattades i en första handbok som togs fram 2010. I samband med detta började vi även utbilda och handleda professionella som träffade pojkar i sitt arbete. I Stockholm övergick ansvaret för DIN BROR grupperna till föreningen Bröder och Systrar.

 

Under de senaste åren har både det förebyggande och behandlande arbetet med pojkarna intensifierats och vi har gått med en längtan att återigen sammanfatta och formulera det vi lärt oss i arbetet med pojkarna. Motivationen att göra så har bara ökat i skala när vi sett hur handfallet samhället står inför utmaningar som vi ser går att lösa och hantera såsom mobbing, utanförskap, våld och annat destruktivt och antisocialt beteende. Det gäller inte minst när utmaningarna är som störst som när flyktingströmmar ökar och handlingar i terrorns namn utförs. Denna längtan har gjort att vi suttit uppe både kvällar och nätter medan våra barn sovit. Under hundratals timmar har vi pratat, reflekterat, läst och skrivit. Sakta men säkert gav det frukt och en ny metod växte fram. Kanske kan man kalla den DIN BROR 2.0.

 

Vi är oerhört stolta över att idag ha en metod som bygger på den senaste forskningen tillsammans med våra egna erfarenheter från hundratals samtalsgrupper med pojkar. Vi har tagit det bästa som vi stött på genom åren och satt ihop dessa teorier och modeller till en utbildning och en kommande bok som vi tror fyller den lucka som vi upplevde för så många år sedan och som vi brinner för att fylla. För vi tror att om vi lyckas nå ut till och göra det möjligt för pojkar att frigöra sig från en begränsad bild av hur de ska vara, känna och bete sig så kommer vi åt många av de stora utmaningar vi som samhälle, land och värld står inför.